That thing about not crying when leaving DC worked out a little bit so-so. Almost a whole hour into the flight I just stared out through the window while sobbing, yet trying to be brave. The remaining six or so hours, I watched a few movies and my eyes filled up a little too easy during all the cheesy "I love you"-moments.
Oh well. Some 24 hours after departure from American soil, I landed in my hometown and was greeted by one of my brothers, with the cutest baby in the world on his arm, a mustache on his upper lip and a welcome home sign in his hand.
Thank God for good reunions when you just had a heartbreaking farewell.
Det var sååå kul att se dig, och få en kram, efter så lång tid! Lycka till nu på det som stundar. Och lycko Göteborg som får dig som invånare! :-) Kram från Sofi
ReplyDeleteJa, det var helt underbart att få krama dig! Om du någon gång har vägarna förbi Göteborg vet du vem du ska höra av dig till :) Kram!
DeleteDu är och förblir min Göteborgs-kontakt ;-)
DeleteKanske ska signa inlägget ovan, från Sofi
DeleteDu är saknad i Amerikat!!!!!
ReplyDeleteJag saknar redan Amerikat. Och kanske även den som står bakom denna hälsning?
Delete